PTOs historia | Avsnitt 7

Hur efterkrigsländer delade sig om betald ledighet (och Japan namngav döden från överarbete)

År 1978 stod en japansk läkare vid ett podium i Tokyo och beskrev något som inte borde existera i ett utvecklat land med arbetarskydd. Han redogjorde för 17 män i 30- och 40-årsåldern, alla arbetande 60 till 70 timmar i veckan, som dog utan förvarning av stroke och hjärtattacker. Dr. Tetsunojo Uehata gav detta syndrom ett namn: karoshi, eller döden från överarbete.

Detta är avsnitt 7 av Historien om PTO. Efter att andra världskriget störde de betalda ledighetsregler som länder hade byggt upp under 1930-talet, tog nationer vilt skilda vägar när det gällde arbetarnas vila. År 1990 var uppdelningen fullständig. Varje OECD-land hade obligatorisk betald ledighet utom ett.

Se hela videon nedan:

Västeuropa gjorde betald semester till en del av det politiska avtalet

Under åren efter 1945 omorganiserade sig större delen av Västeuropa kring vad man kan kalla en kompromiss. Fackföreningar accepterade privat egendom och parlamentarisk demokrati. Företagen accepterade hårdare reglering och beskattning. En av de mest synliga delarna av detta avtal var betald semester.

Frankrike kom ut ur kriget med två veckors betald semester tack vare sin Folkfrontspolitik från 1936. Landet utvidgade detta långsamt under de följande decennierna och fastställde slutligen fem veckors betald semester plus 11 helgdagar 1982. Det är fortfarande standarden idag.

Sverige hade en liknande väg. Landet antog sin första betalda arbetslag 1938 med två veckors semester och klättrade så småningom till fem veckor 1978. Sverige blev också det första landet att ge betald föräldraledighet 1974.

Västtyskland byggdes upp under Marshallplanen och år 1970 hade en tysk arbetare någonstans mellan fyra och sex veckors betald ledighet. År 1970 hade större delen av Europa kommit överens om hur betald ledighet borde se ut.

Japan hade lagarna men inte kulturen

På andra sidan världen i Japan såg saker likadana ut på pappret men utspelades helt annorlunda i praktiken.

Japan kom ut ur andra världskriget med sina städer förstörda och industrier ödelagda. Ekonomin ockuperades av amerikanerna och 1947, under general MacArthurs auktoritet, antog Japan lagen om arbetsnormer. Den garanterade en 8-timmarsdag, en 40-timmarsvecka och betald semester med start på 10 dagar som ökade med anställningstiden.

Men den japanska kulturen hade andra idéer om hur arbete borde fungera.

Mellan 1945 och 1990 växte Japan från ett besegrat, blockerat och livsmedelsosäkert land till den näst mäktigaste ekonomin i världen. Bränslet var arbete. Japanska arbetare arbetade rutinmässigt 60 till 90 timmar per vecka trots att lagen om arbetsnormer fanns på plats.

Livstidsanställning gjorde det till en karriärrisk att ta semester

Ett viktigt begrepp i japansk arbetskultur är shushin koyo, vilket översätts till livstidsanställning. Man gick med i ett företag 

direkt efter skolan och stannade till pensionen. Arbetare identifierade sig med företaget. När ditt team arbetade, arbetade du. Om ditt team inte slutade arbeta, slutade du inte arbeta.

Att ta semester i den kulturen markerade dig som mindre av en lagspelare. I många fall skulle det allvarligt påverka karriären. Detta är inte bara anekdotiskt. Arbetsstatistik bekräftar det.

Under 1970- och 80-talen tog japanska arbetare mellan 40 och 60 % av sin tilldelade betalda semester. Dessa semesterdagar fördes inte över, så de brände i princip ledighet de aldrig kunde använda.

(Om detta är ett problem för din arbetskultur, vet Vacation Tracker hur många dagar du är skyldig, föreslår tid att ta ut dem och ger dig förhoppningsvis möjlighet att vila när du behöver det. På så sätt kan du prestera bättre när du faktiskt arbetar.)

Karoshi-dödsfall spårades av regeringen

Dr. Uehatas artikel från 1978 med de 17 fallstudierna var den extrema kanten av detta mönster. Det första fallet av karoshi dokumenterades faktiskt 1969 när en 29-årig arbetare dog av en stroke på fraktavdelningen på Japans största tidningsföretag.

Det växte stadigt till den punkt där regeringen under 1980- och 1990-talen officiellt spårade karoshi-dödsfall. Under 1990-talet certifierade arbetsministeriet cirka 150 dödsfall per år, med vissa intresseorganisationer som hävdade att siffran faktiskt var högre.

Slutligen, 2018 (ganska nyligen), antog Japan lagen om reform av arbetssätt, som begränsade övertid till 100 timmar per vecka. Så även om ledighetslagarna var rimliga, hade kulturen stor inverkan på hur de faktiskt tillämpades.

Sovjetiska semestrar kollapsade när Sovjetunionen föll

På andra sidan järnridån i Sovjetunionen hade man byggt upp en betald semesterpolitik på grundval av 1922 års regler. På 1960-talet hade sovjetmedborgare rätt till 15 dagars betald ledighet, med längre anställningstid gav mer tid.

Det unika draget var inte att det existerade utan hur det levererades. Det var politiskt övervakat, vilket innebar att det var en statlig förmån. Miljontals sovjetiska arbetare fick subventionerade semestrar till platser som Östersjön och Svarta havet.

Men när Sovjetunionen föll 1991 gjorde även denna politik det. En hel generation ryska arbetare fick sämre ledighet än generationerna före dem.

Utvecklingsländer hade lagar enbart för formella arbetare

För resten av världen gjordes framsteg under hela 1900-talet. Mexikos konstitution från 1917 gav betald ledighet. Brasilien garanterade 30 dagars betald ledighet 1943. I nyligen självständiga länder som Indien, Egypten och Kenya gav arbetskoderna rutinmässigt 21 till 30 dagars betald semester.

Men det var haken. Detta gällde enbart formella sektorsarbetare, vilket var en minoritet i dessa utvecklingsländer. Informella arbetare, hushållsarbetare eller personer inom jordbruket fick inte den typen av semester.

Amerikanska arbetare var tvungna att förhandla om semester genom fackföreningar

Den amerikanska efterkrigsvägen passade inte den europeiska femveckorsmodellen. Istället var den privata sektorn tvungen att förhandla om betald semester.

Från 1940-talet till 1970-talet fick amerikanska industrifackföreningar långsamt mer och mer ledighet. Icke-fackliga arbetare fick vad deras arbetsgivare gav dem, vilket ofta var ingenting. Facklig täckning var det bästa alternativet för alla som arbetade i USA.

Men det skulle långsamt försämras över tid och slutligen kollapsa på 1980-talet.

Reagan avskedade strejkande flygledare och fackföreningarna kollapsade

I augusti 1981 gick tusentals federala flygledare ut i strejk och krävde högre löner och kortare arbetstider. Istället för att förhandla avskedade president Ronald Reagan dem alla två dagar senare.

Det var en direkt signal till det amerikanska näringslivet. Under 1980-talet eskalerade fackföreningskrossningen. Företag hade tillbringat decennier med att förhandla med fackföreningar, men år 1990 hade fackligt medlemskap sjunkit från 35 % till 12 %. Idag är det på 6 %.

I takt med att den fackliga täckningen minskade, minskade även den betalda semestern. Icke-fackliga amerikanska arbetare hade år 1990 i genomsnitt cirka 10 dagars betald semester per år. Det var mindre än den lagstadgade miniminivån för varje annat enskilt utvecklat land.

Den överarbetade amerikanen dokumenterade klyftan mellan USA och Europa

The Overworked American var en bok publicerad av ekonomen Juliet Schor. Tesen var att under de senaste decennierna hade amerikanskt ledighet minskat medan europeisk ledighet skjutit i höjden. Den divergensen blev det definierande mönstret för arbete under 1900-talet.

Så den artikeln från 1978 om karoshi-dödsfall kanske talade om extremfall, men det kan ha varit vanligare än vi trodde. År 1990 hade varje OECD-land betald ledighet utom ett.

Men det fanns fortfarande mycket mer politik att komma för att nå modern tid. Om ditt team fortfarande spårar PTO med kalkylblad, prova Vacation Tracker gratis. Prenumerera för att följa hela serien för nästa avsnitt om modern ledighetshantering.

Nicholas Lydon

Nick är Content Marketing Manager på Vacation Tracker, där han förvandlar frånvarohantering, HR-huvudbry och enstaka förvånansvärt specifika semesterfrågor till innehåll som folk faktiskt vill titta på. Han ägnar största delen av sin tid åt att skapa videor, artiklar, kampanjer och kreativa experiment som gör HR lite mindre tråkigt.