Menstruationsledighet

Menstruationsledighet är ledighet från arbetet vid smärtsam eller funktionsnedsättande menstruation, som beviljas som en egen kategori i stället för att tas från den vanliga sjukledigheten. Ett litet antal länder har den i lag; de flesta har det inte.

Det är en av få ledighetstyper med åttio års erfarenheter bakom sig, och erfarenheterna är samstämmiga på ett obekvämt sätt.

Var den finns

Japan har haft den längst. Artikel 68 i Labour Standards Act har sedan 1947 krävt att arbetsgivare beviljar menstruationsledighet på begäran. Arbetsgivaren måste tillåta frånvaron men är inte skyldig att betala för den.

Sydkorea ger en dag per månad på begäran enligt sin Labour Standards Act, och anställda som inte tar den har rätt till extra lön.

Taiwan ger tre dagar per år enligt Act of Gender Equality in Employment, separat från de vanliga 30 dagarna sjukledighet.

Indonesien har sedan 2003 gett två dagar per månad enligt Labour Act No. 13, och Zambia en dag per månad sedan 2015.

Spanien blev det första landet i Europa att lagstifta, med verkan från den 1 juni 2023. Utformningen är särpräglad: den omfattar svår menstruationssmärta, inklusive tillstånd som endometrios och polycystiskt ovarialsyndrom, kräver att en läkare intygar tillfällig arbetsoförmåga, har inget tak för antalet dagar och betalas av socialförsäkringen från första dagen utan krav på någon minsta avgiftsperiod, medan vanlig spansk sjukersättning börjar på dag tre. Kostnaden ligger avsiktligt på staten, inte på arbetsgivaren.

På andra håll finns menstruationsledighet som företagspolicy snarare än lag, och flera indiska delstater har infört åtgärder för offentligt anställda eller studenter.

Problemet med användningen

Åttio års japanska data och tre års spanska data är överens om detta.

I Japan tar färre än 10 % av kvinnorna menstruationsledighet, och bland dem vars arbetsgivare har en policy tar bara 1,9 % den nästan varje gång. Skälen som angavs i en undersökning 2021 bland nästan 2 000 yrkesarbetande kvinnor var inte medicinska: ovilja att fråga en manlig chef (61,8 %), ovilja eftersom få kollegor tar den (50,5 %) och att inte vilja belasta teamet (36,2 %).

Spanien pekar åt samma håll. Under ungefär de första elva månaderna togs menstruationsledighet 1 559 gånger i hela landet, i genomsnitt 4,75 personer per dag i hela landet, med ungefär tre dagar var.

Frågan om utformning

Båda resultaten går tillbaka på samma egenskap. Varje ordning för menstruationsledighet kräver att någon anger skälet till frånvaron, och att ange skälet är just det människor undviker.

De två lagarna placerar hindret på olika ställen. Den japanska kräver att den anställda berättar för sin chef. Den spanska kräver att hen skaffar en medicinsk diagnos, vilket är svårt för ett tillstånd som kommer och går och som rutinbesök hanterar dåligt. Ingen av dem tar bort behovet av att berätta; det flyttas bara.

Ett andra argument är värt att känna till, eftersom det kommer inifrån policyns egen målgrupp: vissa forskare befarar att en namngiven, könsspecifik rättighet i tysthet kan göra arbetsgivare mer tveksamma till att anställa kvinnor. Andra invänder att en rättighet utan namn gör behovet osynligt. Debatten pågår, och underlaget om effekterna på rekrytering är tunt åt båda hållen.

Den praktiska slutsatsen är snävare och bättre belagd: ordningar som inte kräver ett skäl används, och ordningar som gör det används inte. Flera arbetsgivare har kommit fram till att generella flexibla sjukdagar, en fungerande möjlighet att arbeta på distans och chefer som inte förhör anställda om korta frånvaroperioder ger mer än en namngiven policy som ingen utnyttjar.

Nordamerika och andra länder

Varken USA eller Kanada har lagstadgad menstruationsledighet på någon nivå. Frånvaro på grund av menstruationsbesvär hanteras som vanlig sjukledighet, och när ett tillstånd som endometrios är allvarligt och långvarigt kan det utlösa skyldigheter att göra anpassningar för funktionsnedsättning enligt ADA eller provinsernas diskrimineringslagar. Storbritannien har inte heller någon lagstadgad rätt, men allt fler arbetsgivare har frivilliga policyer, ofta tillsammans med stöd vid klimakteriet.

Läs mer på vår blogg: Menstruationsledighet: privilegium eller grundläggande rättighet

Den här artikeln är allmän information, inte juridisk eller medicinsk rådgivning. Lagstadgade rättigheter varierar mellan länder och ändras. Kontrollera vad som gäller lokalt innan du tillämpar dem.